torsdag 20 november 2008

Post fever thoughts mostly

Det är så lätt att göra rätt, det är så lätt att falla, att fela. Jag har badat två dagar på raken, kinderna varma av vattenånga och klimatskam. Det är så lätt, så svårt. I det lilla, i det stora.

Jag sov utom när K väckte mig. Det drar en oro genom hennes ben och armar på natten. Vid fem satt vi uppkuddade i storsängen. Jag med ryggen mot väggen och hon med magen mot min. Hon höll emot med armarna medan jag strök henne över ryggen och nynnande Titta kom och titta, kom sätt er här omkring... om och om igen och till slut blev ögonlocken och överkroppen för tunga och hon lutade sig mot min armhåla och slappnade av i hela kroppen. Om det är något jag vill att hon ska slippa är det oro.

I går morse efter att jag bytt min febersvettiga t-tröja låg jag vaken en kort stund på de kalla lakanen, när jag vaknade igen var Odell på radion och visade på regeringens lyssnande sida i något som kallades en debatt med en hög bankman. Den visade tydligt att det är marknaden som bestämmer. Åtminstone den del av den som anses viktig.

Jag såg en annan på TV idag. Lissabonfördraget (jag var på väg att skriva bidraget, var är febertermometern?). Såg är en överdrift men några minuter, kanske en kvart. Peter Eriksson reste sig från sin plats med vad som såg ut som en variant på den manliga svenska maktsymbolen - ryggskrynklig kavaj. Eldade upp sig och lät engagerad kring varslen och vad regeringen gör. Reinfeldt svarade och visade sin måttligt lyssnande sida. Avslutade med att P kunde åka ner till arbetarna på Volvo och Saab och berätta hur MP vill döda den svenska bilindustrin och någonstans tyckte jag mig se ett trängt barn som förlorat sin självklara position på skolgården och slog vilt framför sig medan han backade mot dörren till tryggheten. Men det var bara sekundsnabbt och jag hade inte tagit tempen just då. Statsministern är för övrigt alltid välkommen att prata med barnen på vår gård om varför det inte är mer bråttom med att ställa om till en klimatmässigt hållbar transportindustri. Det är så lätt, det är så svårt. I det lilla, i det stora.

Sen såg jag Four Tops på DVD. Mycket var faktiskt sådär. Musikvideos var inte Motowns starka sida på 60-talet och den som förklarade att de satsat på att ge gruppen några enkla danssteg eftersom de i första hand var sångare hade helt klart koll på sitt jobb. Men där fanns också en smått extatisk Standing in the shadows of love från belgisk TV som med enkel men effektiv korsklippning och en grupp som släppt räcket om den där försiktiga präktigheten de fått lära sig i charmskolan visade vad vi hade kunnat få. Snälla låt hela den konserten komma på dvd om den finns sparad i något arkiv.



Weller var ganska frispråkig om Thatcher i The Guardian tidigare i år och citerad sägandes, should be shot as a traitor of the people, i senaste Uncut. Samtidigt har Pete Wylie från Wah gjort en låt som heter The day Margaret Thatcher dies och det är inte någon sorgesång. Tänk att vara så hatad.

Av-och-på-knappen på vår TV håller på att dö så nu drar vi ur kontakten istället. Är det bara jag eller höll av-och-på-knapparna bättre innan det fanns fjärrkontroller och den där idiotiska standby-funktionen? Men oroa er inte. Marknaden kommer att ta hand om det där själva. Snart har vi hållbara knappar och ingen el kommer att förbrukas stand by. Marknaden ställer alltid allt till rätta om den bara får fungera fritt. Den är bara lite långsam med sånt den tycker är småsaker ibland.

Det låg snö på marken en stund igår, lite längre på taken. K i sin röda vinteroverall, farmors luva på huvudet. Jag önskar att jag hade orkat vara ute med henne. Här hemma härmar hon allt vi gör, vill duka, tända lampor, flytta saker med fötterna och gå sin egen väg. Hur många framtida beteenden kan vi påverka nu? Hur mycket styrka och trygghet kan vi ingjuta? Hur ska det kännas när hon för första gången vill gå ut själv? Låt henne inte ta efter oron.

Sex timmars arbetsdag är väl inte att tänka på som ett sätt att möta varslen, öka livskvaliteten och styra om konsumtionen från slit och släng till långsiktighet och hållbarhet? Nej, förlåt, dumt, bara en liten temperaturhöjning i kroppen igen, jag lovar. Vad tänkte jag? Varför tänkte jag inte? Det där är ju otänkbart. Vi finns ju för att arbeta och konsumera. Det är ju lika självklart som att stora löneskillnader är en viktig morot och att toppchefer måste tjäna miljoner i månaden på sina jobb medan de som tar han om våra barn klarar sig bra på vad de har och säkert på mindre. Förlåt igen. Verkligen.

Det skulle vara kul att gå på filmfestivalen men jag är faktiskt hellre hemma med familjen på kvällarna.

Undrar hur de ska lyckas tvätta bort namnet Street nere på Hornstull Strand Etablissement som öppnar nästa vecka? Men de kanske inte ens försöker med tanke på att hornstullstran.se länkar vidare till streethornstull.se. Hoppas det oavsett namn och folkmun blir så lovande som det verkar.

Cykelmässa i Jönköping i helgen om ni har vägarna förbi. Själv ska jag se till att dra åt muttrarna på min sadel här hemma i stället. Det är otroligt irriterande när den vickar fram och tillbaka.

Is that love med Squeeze är den bästa låt jag inte hade en aning om att jag ville höra den här veckan men snubblade fram till via Måndagsbörsen och YouTube. Ni hittar den efter 3 minuter och 30 sekunder av smått outhärdlig Jonas Hallberg nedan.



Släckte ni lampan i rummet ni lämnade senast? Det är så lätt, så svårt. I det lilla, i det stora.

4 kommentarer:

Sånger från nedre botten sa...

Jag har aldrig ro till att läsa långa blogginlägg. För jag har nån idé om att en bra längd på en bloggtext är cirka 1500 tecken, det är ungefär vad jag orkar skärmläsa. Kanske har jag fel. Men nu läste jag ditt "febriga" inlägg och tänkte på den där papperstidningen i USA som publicerar vad de tycker är bra blogginlägg. Jag tänkte på hur många bloggar jag ratar för att skribenterna skriver för långt och vad jag missar. Hade jag inte varit så uttråkad just nu hade jag till exempel missat ditt fina inlägg. Fast jag tycker i alla fall att texten hade passat bättre i en tidning, eller bok.

Krya på dig

Martin sa...

Kul att du orkade igenom. Jag håller generellt med och ratar eller extremskummat ofta långtexter men ibland är det kul att göra något längre.

Misstänker att varken redaktörer eller förläggare hade varit så intresserade.

Tack. Mår bättre.

Magnus H sa...

Dissar ni långa tidningsartiklar också? Såna där som är längre en två spalter och man måste läsa i flera minuter?

Sagt i vänlig ton men jag blev lite fundersam.

Martin sa...

Det beror förstås delvis på vad de handlar om om men jag är så gammaldags att jag har mycket lättare för långa texter på papper än på skärm. Jag skulle dock inte ha något emot att vara bättre på att läsa långt på skärm också.